Deltagare: Lars Hjort, Johan Rappmann, Mattias Algotson (Partille pastorat)
Johan Rappmann och Lars Hjort från HBEs styrelse och Mattias Algotsson från Partille pastorat, som
stödjer HBE och som har en vänförsamling, Kirkos inom Mekane Yesoskyrkan, hade förmånen att i
mitten av november få besöka Etiopien och HBEs stödorganisationers arbete i Addis Abeba.
HBE stöder främst WSG/Bright Star, men också Hope for
Children in Ethiopia. Under veckan vi befann oss där fick
vi se det mesta av deras olika verksamheter i Addis.
Omständigheterna medgav inte ett besök i Chencha
(södra Etiopien), där verksamheter också pågår för fullt.
Det var tre år och en pandemi sedan Lars och Mattias
besökte Addis och sju år sedan Johans senaste besök, så
det blev kära återseenden.
Mengistu (Menge), Johan, Mattias, Gizachew och Lars
Gizachew och Mengistu mötte oss på Bole international, dit vi anlände på morgonen. Förmiddagen
ägnades åt lite sömn på North Addis Hotel, inte så långt från WSG/BS högkvarter/huvudkontor, dit vi
kom till lunch.
Där fick vi träffa flertalet av de anställda på kontoret, bl.a. Alex som också var en av grundarna och
som är med i ledningsgruppen. Vi fick möjlighet att både hälsa och dela en del. Det berättades att
WSG/BS f n har totalt 117 anställda och 34 frivilligarbetare. Man räknar med att man har kontakt
med ca 1 300-1 500 barn och ungdomar varje dag, i skolor, boenden, program och de öppna eller
uppsökande verksamheterna. Gizachew berättade att myndigheterna numera har tagit en stödjande
och samarbetande roll, dvs. partnerskap istället för kontroll. Man stödjer Bright Star och ytterligare
en handfull ideella organisationer med delvis liknande arbeten. Totalt finns det ett 25-tal sådana
organisationer, som träffas för verksamhetsutveckling, där WSG/BS: tagit en ledande roll för
kompetensöverföring-
Rest center kallas huvudkvarterets bakgård, där det finns samlingsrum, kombinerat med
hårfrisörsutrustningar, ett mindre kök, mindre utrymmen för dusch och toalett samt tvätt.
Efter lunch deltog vi i Rest centers
öppet hus, dit ett 80-tal från
”gatufolket” sökt sig, mestadels män
och pojkar. Gize och Johan stod för
hälsningar och budskap. Efter några
sånger fick ”gästerna” bänka sig på
innergården och vi som långväga
besökare fick dela ut maten till dem,
linsröra och injera. Samma procedur
upprepas på morgon och lunch varje
dag. Ett andningshål för dem som av
olika anledningar har sitt hem på
gatan. Här får de mat, kan duscha, klippa sig, får en stunds gemenskap och möjlighet till stödsamtal.
Klippningar görs av andra f d gatuungdomar som deltar i yrkesutbildning för att bli frisörer/frisörskor.
I ett stort, hyrt hus med komplementbyggnad och med en välskött blomstrande trädgård,
inkvarteras drygt 50 killar mellan 9 och 21 år. De är föräldralösa eller har tappat kontakten med sin
familj. Egentligen är det ca 40 platser, men man har nu även gett plats för ett antal internflyktiga
killar från Tigray, så att det nu fanns 57 boende pojkar. Invändigt är huset mycket spartanskt och
barnen/ungdomarna bor tätt och sover i komplementbyggnaden eller i sovsal med många
dubbelsängar. Boendet förestås av en man och en kvinna (”house mother” och ”house father”), som
bor med killarna och ser efter dem 24/7. Dessa och annan personal från WSG/BS hade många
stödsamtal med var och en av killarna. På plats vid tillfället var några lokala frivilligarbetare (flertalet
tjejer som studerade på högskola) som verkade ha goda relationer med pojkarna.) Pojkarna får gå i
skola under dagarna och har andra aktiviteter resten av tiden. Det som var fint att se var den kärlek,
den respekt och den omsorg som dessa utsatta killar fick, men också hur kärleksfulla och respektfulla
killarna hade blivit. Några av dem berättade vid en samling om sin bakgrund, om hur deras
destruktiva och utsatta liv vänts till hopp och framtidstro. En drömde om att bli psykolog för att
hjälpa till i liknande verksamhet och en annan ville bli evangelist.
Knuten till Boys Home är också Betty, som är socionom, men som också kan kallas familjespanare.
Tillsammans med ett team och i samarbete med sociala myndigheter i Addis och lokalt i berörd stad
åker hon ut till de trakter varifrån killarna kommer och letar efter familj och släktingar. När de lyckats
förbereder de och genomför en familjeåterförening. För varje barn finns en personakt med
information som fylls på successivt. Ett imponerande arbete. Lyckas de ej hitta anhöriga, så ordnar de
för killarna på annat sätt.
Dagen är vikt för möte med och besök av HCE-RDA. Vi hämtas på morgonen av Yonas Tesfaye, som är manager för verksamheten och som också var med och grundade WSG. Yonas uttryckte sin stora glädje över att vi från HBE ville besöka dem och att vi ökat vårt stöd.
HCE:s huvudkontor ligger också i norra Addis. Informatören Nebiue gav oss en PP-presentation av HCEs vision, arbete och struktur. Visionen för hela verksamheten uttrycks med orden: ”Eliminate extreme poverty and see a holistic improvement in the lives of underprivileged communities”. Mycket är likt WSG/BS i uppbyggnad, om än inte så diversifierad, och målsättning eftersom de kommer från samma bakgrund. Partners i Sverige är EFS och Svenska kyrkan i Helsingborg, samt Läkarmissionen. Övriga partners kommer mestadels från USA och England. Nebiue och Yonas berättade också att de har ett utmärkt samarbete med ansvariga i ”socialtjänsten” och andra lokala myndigheter. Visst arbete går ut på att lokalisera och hjälpa barnslavar (child domestic workers), vilket man räknas till när man är under 12 år gammal. HCE-RDA har också ett arbete med kontor i Chencha. Målet med det arbetet där är främst att stärka kvinnor på olika sätt genom SHG – Self Helf Groups och därigenom förebygga fattigdom och att barn och ungdomar skickas till Addis. Årligen deltar 150-200 kvinnor i verksamheten.
I anslutning till HCEs huvudkontor fick vi besöka deras hårfrisörskeutbildning, köket där de tränas för
matlagning och en verkstad för inledande utbildning i läderbearbetning. Utbildningarna verkar väl
genomtänkta med egenansvar för de deltagande. Därefter åkte vi till lokaler i ett ”industrihotell” som
myndigheter lånar ut. Där pågick aktiviteter med skrädderi, väveri och läderproduktion.
Produktionen är dels för försäljning, dels för att t.ex. utrusta elever i förskolan med ryggsäckar. De
var noga med att förklara att den arbetsyta som var markerad, för var och en, på golvet motsvarade
den yta de skulle få om de anställdes i en fabrik. På så sätt var eleverna väl förberedda för
kommande anställningar, HCE har ca 40-45 ungdomar i yrkesutbildning varje år.
Vid huvudkontoret finns ett litet utrymme med lager av sjalar och läderverk. Vi köpte lite presenter
till familj och ett antal sjalar för vidareförsäljning till förmån för HBE.
Vi besökte HCEs nya lokaler som innehöll tre förskoleårskurser, som årligen har 60-80 barn . Där träffade vi också två svenska tjejer, Fanny från Göteborg och Amanda från Nyköping, som, under ett halvår, arbetade som volontärer utsända av EFS. Förskolan rekryterar bland de fattigaste familjerna och när de börjar ordinarie grundskola, så är det i det allmännas regi. Skolan var i gott skick.
NLH är ett boende för flickor som varit i prostitution. Verksamheten hade precis flyttat till nya
byggnader. För tillfället var där 19 tjejer i verksamheten. Rummen var av sedvanlig enkel standard
med vägg och golv i betong, men nymålade. Gården var stor, ännu inte iordninggjord, men med
potential för att skapa fin trädgård. Här mötte vi 7-8 unga tjejer, som lågmält berättade för oss om
hur de fått en ny chans i livet. De verkade uppskatta hemmet – och särskilt det personliga låsbara
lilla skåpet som fanns i rummen som hade 6 bäddar i våningssängar.
Hemmet förestås av en house mother, som hade en liten son. Flickorna som kommit med i
programmet får stödsamtal, vård, mat och husrum samt olika typer av skol- eller yrkesutbildning
inom HCEs program eller vid externa utbildningar.
Vi fick möta Kal Kidan som är ansvarig för NLH.
Detta är ett hem för rehabilitering av unga kvinnor
som på olika sätt hamnat i prostitution och
utnyttjande. Kal Kidan är utbildad läkare och verkar
passa utmärkt som ledare för denna gren av
verksamheten. Hon tar såväl fysiskt som
psykologiskt ansvar för flickorna välbefinnande. Till
detta kommer även den andliga dimensionen, som
är helt självklar i sammanhanget.
Två svenska voluntärer utsända av EFS, Hanna och Amanda, var med och interagerade med flickorna,
bl.a. genom spontanvolleyboll, men även småsnack i sällskaps-/Tv-rummet.
Här möttes vi av en öronbedövande
sång av skolans samtliga elever på den
lilla skolgården. Nationalsång och en
välsignelsesång över fosterlandet var på
högsta decibelnivå. Sedan visade rektor
Elsa Isak oss runt med besök i ett antal
klasser, från förskoleklass till tredje
klass. I varje klass fick vi säga något,
sjunga något och lyssna på sång.
Skolan har nästan 500 elever, varav
vissa går halva dagar. Barnen kommer
från de fattigaste familjerna och väljs ut
via de lokala sociala myndigheterna.
Barn som är kvar hos arbetsgivare går halvdagar. Skoluniform, skolmaterial och ett mål mat om
dagen är vad barnen erbjuds samt även grundläggande hälsovård, som även erbjuds barnens
mammor. Skollunch serveras numera i alla Addis Abebas grundskolor, efter förebild från WSG/BS
skolor. Flera barn har också ”faddrar” som stödjer och följer dem. Gatefolket i Norge och tyska
Dignity for children har ett sådan program. Vid lunchen fick vi tillfälle att servera barnen varm saft
och bröd.
Vi gjorde samma dag ett besök på WSG/BS andra skola. Här träffade vi rektor Tsion Getachew. Hon berättade att Gurara numera enbart innehåller förskola (4-6 års ålder). Tre årskurser var igång och vi fick besöka några klasser. Gurara är en mindre skola med ca 160 barn och en lugnare miljö. Mycket av hennes tid går till att stödja föräldrarna i föräldraroll m m. I samtal med rektor förstod vi att området håller på att förändras, vilket medför att de fattigaste barnen är bosatta längre bort från skolan och därmed har svårare att ta sig dit. I ett ständigt förändrat Addis, där det byggs nytt och den sociala strukturen förändras, blir även detta en utmaning för WSG/BS och deras institutioner. Hur finnas i de allra fattigastes närområde?
Eftermiddagen ägnades åt en utflykt upp på Entotoberget (3080 m.ö.h.) och besök i det relativt nyanlagda friluftsområdet. Här fick vi en välbehövlig paus med friskare luft, skön promenad och fantastisk utsikt över staden.
Gizachew, som numera är invald i stadsfullmäktige i Addis, hade ordnat en rundtur i Stadshuset för oss och sin personal. De nyrenoverade lokalerna ville förmedla en vilja av politisk transparens och närmande till vanligt folk. Gizachews politiska engagemang öppnar uppenbarligen många vägar in i stadens styre och förvaltning. Något att hantera på ett vist sätt!
Förmiddagen ägnades åt besök på EECMY utbildningscentrum, där utbildningar i teologi, ledarskap och musik ges. Vi hamnade mitt i en invigning av ett nytt bibliotek. Vi såg också spåren efter den störtflod som för två år sedan tog 8 människors liv på området, varav en del barn.
Den nybyggda kyrkan i Kirkos församling besöktes och vi fick där träffa några av församlingen anställda och ansvariga. Kes Zelalem i Kirkos har nära samarbete med WSG/BS och hjälper dem bl.a. med fortbildning i ledarskap.
Byggnaden som var tänkt som ett litet sjukhus har byggts till med ytterligare en byggnadskropp i
samma storlek, men var inte färdigställt. Det nya huset skulle kunna hyras ut och generera
inkomster.
Det ursprungliga huset inrymmer idag en privat vårdmottagning på bottenvåningen, ett litet dagis för
små barn i källaren och resten av huset används till att inhysa ett 80-tal gatupojkar och några flickor.
Vid vårt besök höll man på att förbereda sig för att ta emot en ny grupp. Lokalerna var av mycket
enkel beskaffenhet och redan ganska slitna. De tre i personalen berättade om hur svårt det kan vara
att få dessa killar att vilja gå in i ett behandlingsprogram. Ofta är de drogberoende, bl.a. med
limsniffning och får kämpa med abstinens. De historier de får ta emot, inte minst från flickor som
utsatts för trafficking i något arabland var fruktansvärda. Vi kom också att samtala om hur de själva
hanterade allt det svåra de möter. Svaret blev att de ber, de har varandra att dela med och de har
också hjälp av pastor Abebe inom WSG.
På väggen hade de satt upp ungdomarnas fotografier, sådana som var i verksamheten, men också sådana som de lyckats återförena med sina familjer, samt de som var under någon slags utbildning. Betty (som berättades om under Boys´ Home) var även knuten till denna verksamhet.
Varje fredagseftermiddag samlas all personal som kan till ett möte med bön, sång och uppmuntran. Mattias och Lars fick här möjlighet att dela några tankar utifrån olika bibeltexter. Som allt arbete knutet till kyrkan, så bärs även WSG/BS arbete av stor hängivenhet till Gud och de människor man är satt att tjäna. Uppdraget att hjälpa de mest utsatt är inte främst utifrån en anställning eller ett partnerskap, utan ett uppdrag från Gud. Detta ger helhjärtade medarbetare som inte verkar sky några medel (och kan sägas bortse från andra egna mänskliga behov, såsom fritid eller pengar) för att det ska bli utfört. Det skapar också en gemensam vision och en gemenskap i medarbetargruppen som är en nyckel till deras ”framgång”.
Vi mötte den operativa ledningen som ville ha våra synpunkter på vad vi sett och hört. Vi fick
uppmuntra dem för det arbete de står i och kunde också framföra lite av våra reflektioner. De
uttryckte stor glädje över att ha HBE och andra som partners och att vi kan lära från varandra.
4 av 7 styrelsemedlemmar med Ato Negussie som ordförande (en av dom högre polischef och en
annan var affärsman) hade lyckats komma. Ett möte där vi först konstaterade att det är bra att mötas
på denna ”nivå” och att även styrelsen får ta del av våra reflektioner. Vi talade om det övergripande
och strategiska ansvaret som en styrelse har och vi fick intrycket av ett stort engagemang och stor
erfarenhet hos styrelsens medlemmar.
Gruppfoto med styrelseledamöterna
Lunchen bjöds på den fina ”oasen” Deborah House. 19 flickor är idag med i programmet och har förutom ett gott fräscht boende med fin gemenskap, även möjlighet till studier och utbildning. Även på detta hem finns en house mother. Matlagningen delar man på. På sedvanligt sätt delade vi uppmuntrande ord efter kort runda av presentation. Vi fick möta en ung dam, som snart är färdig med sin treåriga apotekarutbildning. Flera av flickorna går på restaurangutbildning och får göra sin praktik på Hyatt Regency Hotel i Addis. De är eftertraktade och har ofta jobb redan innan de avslutat sin utbildning.
Det samlade intrycket, när vi nu efter flera år kom tillbaka, är att arbetet hos våra partners bedrivs
fortsatt på samma professionella nivå som tidigare. Att bättre få lära känna HCE, dess personal och
verksamhet var positivt. Vi förstår också att behoven är ännu större idag än tidigare. Pandemin,
kriget i Tigray och en skenande inflation på över 40%, har gjort att marginalerna för de flesta är ännu
mindre idag. Internflyktingar från kriget i norr och från landsbygden är en vanlig syn i Addis. Våra
partners märker av detta i sitt öppna och uppsökande arbete. Även de som har jobb och haft det
relativt välbeställt vittnar om att de lever på gränsen. Men samtidigt möttes vi av en kanske än större
hängivenhet i arbetet för dessa mest utsatta – gatubarn, vuxna hemlösa, traffickingoffer och
barnarbetare. Medarbetarna helhjärtade engagemang, inte sällan dygnet runt, var berörande och
smittande. Med nya förutsättningar hittar de nya vägar, som under pandemin, då de gjorde
hembesök hos alla elever eftersom de inte kunde samlas i skolorna. Behoven syns oändliga, men
medarbetarnas fokus ligger på alla dem som de faktiskt kan hjälpa. Imponerande!
Efter besöket förstår vi att stödet till våra partners behövs i ännu högre grad idag. Besöket har gett
oss inspiration till fortsatt informations- och insamlingsarbete via HBE.